Ja precis så är det. När man är liten tycker man att en vecka är en hel evighet. Vad är en vecka nu?? En suck så är hela veckan borta.

Våran lilla sessa skall i dagarna bli ännu större. Nämligen 2 år. Hon är i en härlig men ibland jobbig ålder just nu.

Nu har äntligen allt sorgearbete efter Pappa tagit en normal väg. Man kan andas ut och börja återgå till det normala livet. Men visst finns lille pappsen i tankarna varje dag. Känns extra sorgligt när inte mina barn få dela alla sina roliga minnen med honom. Dom har ju vänner som hela tiden pratar om att dom skall till sina mor/far föräldrar. Och givetvis kommer ju frågorna varför dom inte får göra si eller så. Nu är det ju lättare att svara från Morfars sida iallafall.

Casper fick en morgonrock som hade varit Morfars, han har bott i den sedan han fick den kan jag säga. Han blev jätteglad =)

Jag och min man har lite planer oxå, men jag vill inget berätta förens jag vet om det funkar eller ej. ÅH nej inga fler bebisar =)

Det är dax att börja förberda kalas för lillstrumpa och även börja prata ihop midsommar. Visst vi jobbar bägge två men fira måste vi ju ändå.

Min värsta känsla är när folk inte öppnar sina jävla ögon och ser.

Men det är klart, säger man inget så kan ju ingen annan veta. Men en tanke lite då och då. Men det är som det är. Våran telefon funkar ju oxå

Imorgon bär det av till kyrkogården för att göra det fint hos mamma. Tänkte plantera lite fina blommor. Får ju tänka på att pappa skall ju dit oxå. Får väl köpa lite blandade färger kanske. Fast han tycker att alla blommor är vackra. Huvudsaken är ju att vi håller iordning där uppe.

Leah har fått plats på dagis. Så kul!!! Hon skall börja på samma dagis som Nilas gick. Kärt återseende

Nä nu är det frukost time för min del

Puss o Kram ni som förtjänar det

Har ni någongång funderat på hur människan beter sig?

Har ni någongång funderat på varför människan beter sig som hon gör?

Jag har ett arbete som gör att man träffar alla olika sorters människor dagligen. Man möter olika problem, sjukdomar, symtom.

Ibland kan man fundera så man blir tokig på vissa som kan glida igenom hela systemet på ett bananskal. Dom manipulerar läkare, högre makter, chefer ja säg vem dom inte lyckas med. Vi har själva sett levande bevis på att dessa människor finns.

Frågan är vill man veta varför, kan man någonsinn förstå varför???

Nej jag tror inte det.

Sen har vi andra som sitter och tackar för det som dom får. Säger inte ett knyst, men behöver allt. Samhället är rätt sjukt om man kollar runt.

Den tredje parten är dom som håller sin egna rygg fri. Sådana människor tycker jag riktigt illa om. USCH!!!!  Hittar på saker som inte stämmer, skyller över allt på någon annan, sånt e så jävla fegt. Vågar man inte stå för något så kan man lika gärna hålla käft.

Den fjärde parten är hypokondriker. Oj oj oj, dom är många vill jag lova.

Åh idag har jag ont där. Och igår var det där.  Och skulle man få en syl ivädret så har dom ju redan haft dom symtomen eller har något som är ännu värre. Men det konstiga är ju att alla runt omkring dom, vänner , bekanta ser ju inte vad dom håller på med. Men vi ser ju det lite med andra ögon.

Den femte parten är som alla borde vara.

Man kan ju undra vart man själv hör hemma????

Fundera på det en stund.

Puss o kram

Har ni tänkt på att man tar livet lite mycket för givet ibland. Fast det är ju tur på samma gång. Tänk om hade levt varje dag som om det vore den sista. Herregud, då hade jag aldrig hunnit lägga mig innan det skulle vara dax att vakna.

Nä det jag vill komma fram till är att man skall vara rädd om sitt liv. Ta hand om sina nära o kära, pussa sina barn en extra gång varje kväll.

Nu har vi sagt farväl av Lilla Pappa för gott. Det var en mycket ljus begravning. Tårarna rann men ändå kände man ett lugn efteråt. Det tar väl några veckor innan vi skall urnsätta honom. Men det går inte en dag då jag inte tänker på honom.

Barnen har nog tagit detta med Moffar hårdare än vi trott. Dom är mkt mer sårbara nu, och tänder till på alla cylindrar om det inte passar. Men det e klart dom e ju såpass stora att dom förstår. Även om vi inte sprang ner därren hos Moffar så finns ju saknaden där ändå.

Under denna hårda tid har jag insett och förstått vem/vilka som verkligen bryr sig, och vissa som bara ger en kalla handen. Men det är något som kommer att sitta kvar länge länge. Tänk att ett ord kan betyda så mkt.

Nä usch vill inte slösa min tid på sådana människor.

Vill tacka min underbara vän Petra. Kan inte med ord beskriva hur det kändes när jag såg dig komma upp för backen. Du kom och var vid min sida ännu en gång. Tack min vän. Älskar dig!!!

Nu skall jag återvända en stund till dumburken

Men ha det så gott mina vänner, jag hoppas ni vet vilka ni är

Min älskade Pappa har lämmnat oss.

Det gör ont i hela hjärtat. Vill inte förstå vad som har hänt oss.

I Måndags hade han gått ut för att fälla träd och röjja upp i slänten nertill bäcken. Han är en mkt duktig gubbe och gör aldrig något som är farligt.

Så säkert även denna dag.

Hemma hos oss är det full fart. Ungarna är ute och jag håller på med våra blommor. Telefonen ringer och jag svarar glatt som jag brukar.

- Hej det är Susanne, Pappa har råkat ut för en olycka och det är allvarligt.

Jag börjar gå runt runt mednas jag lyssnar på min syster som försöker prata med gråten i halsen. Vi bestämmer träff. Hon vill åka till Ucklum för att kolla läget.

Berättar snabbt vad som hänt för Fredde. Slänger mig ut genom dörren.

Tiden jag står o väntar på syrran är jättelång ( 5 min)

Vi kör i ilfart upp till Ucklum. När vi passerat Ucklums centrum känns småvägarna oändliga. Väl framme ser vi 2 ambulanser och en helikopter.

Vi kör in på Pappas och Harriets väg. En av ambulansförarna visar att vi kan ställa oss på gärdet.

Tittar på personalen, och dom ser så allvarliga ut. Susanne hinner ur bilen för mig. Läkaren kommer fram till henne och presenterar sig och frågar om vi skall gå upp till huset. Hon vill veta hur Papppa mår. Jag hör inte vad läkaren säger utan hör min syster utropa NEJ. Och sen blir allt tomt. Detta kan ju inte stämma.

Jag tittar på en tjej från ambulansen som enligt mig tar ett steg bakåt.

Jag trevar runt och vill bara hålla i någon. Faller in i en varm hård famn som håller i mig stenhårt. Jag skriker, river, skriker igen. Jag får ingen luft. Jag vill träffa Pappa NU.

Försöker bryta mig loss ur famnen, men han håller mig kvar.

Helvete helvete väck mig ur min dröm.

Vi får sällskap upp till huset där lilla Harriet står helt chockad. Vi kramas så länge. När vi lugnat oss lite grann kommer läkaen in o säger att Pappa ligger i ambulansen utanför om vi vill ta farväl. Han kommer att köras till Kungälv sjukhus.

Jag och Susanne går ner för trapporna och trevar oss fram till bilen. Jag får svårt att andas igen. Ställer mig dubbelvikt. Och får en varm klapp på ryggen från en ambulanstjej.

Vi kryper in i ambulansen. Där ligger det den vackraste mest underbara Pappa ni kan ana. Men han sover ju bara. Eller min hjärna säger åt mig att han sover.

Sätter mig brevid hans huvud och skäller lite på honom. Dumma dumma gubbe. Varför skulle du ge dig på detta själv.

Det enda vi visste som hade hänt var att Harriet hade hittat Pappa liggandes med ett träd över sig, och att han var blå i ansiktet.

Vi stannade kvar hos Harriet en stund efter att ambulanseen givit sig av.

Fick gå ut och ringa hem och till Jennifer och berätta vad som hänt.

Senare på kvällen träffades alla syskon för att få ta farväl på sjukhuset.

Han låg lika fint nu som i ambulansen. Lilla Pappa.

Dagarna som följde var som en dimma.  Man hade så många frågor. Och jag vet att jag var så arg. Hoppades på att inte Pappa hade plågats ihjäl. Jag vet att vi var nere på Begravningsbyrån dagen efter för att fixa med begravningen.

Igår Tors. 3 dagar efter det inträffade ringde jag ner till Rättsmedicinska för att se om dom hade obducerat pappa. Tydligen en rutingrej vid olyckor.

Jag blev uppringd av Dr Adam. Han berättade att inte hade hittat några inre skador på pappa. 3 brutna revben var det enda. Hans teori och vad han kunde se så har Pappa ansträngt sig så kraftigt att ett blodkärl till hjärtat brustit. D'ärav har han fått ett härtstillestånd. Ramlat omkull och fått trädet över sig.

Han dog alltså innan trädet slog honom.

Vilken befrielse , det kändes i magen meden gång han hade fått förklarat för oss.

Pappa slapp lida..

R.i.P ÄLSKADE PAPPA, MORFAR, SVÄRFAR

Vi glömmer dig aldrig

Min älskade Pappa har lämmnat oss.

Det gör ont i hela hjärtat. Vill inte förstå vad som har hänt oss.

I Måndags hade han gått ut för att fälla träd och röjja upp i slänten nertill bäcken. Han är en mkt duktig gubbe och gör aldrig något som är farligt.

Så säkert även denna dag.

Hemma hos oss är det full fart. Ungarna är ute och jag håller på med våra blommor. Telefonen ringer och jag svarar glatt som jag brukar.

- Hej det är Susanne, Pappa har råkat ut för en olycka och det är allvarligt.

Jag börjar gå runt runt mednas jag lyssnar på min syster som försöker prata med gråten i halsen. Vi bestämmer träff. Hon vill åka till Ucklum för att kolla läget.

Berättar snabbt vad som hänt för Fredde. Slänger mig ut genom dörren.

Tiden jag står o väntar på syrran är jättelång ( 5 min)

Vi kör i ilfart upp till Ucklum. När vi passerat Ucklums centrum känns småvägarna oändliga. Väl framme ser vi 2 ambulanser och en helikopter.

Vi kör in på Pappas och Harriets väg. En av ambulansförarna visar att vi kan ställa oss på gärdet.

Tittar på personalen, och dom ser så allvarliga ut. Susanne hinner ur bilen för mig. Läkaren kommer fram till henne och presenterar sig och frågar om vi skall gå upp till huset. Hon vill veta hur Papppa mår. Jag hör inte vad läkaren säger utan hör min syster utropa NEJ. Och sen blir allt tomt. Detta kan ju inte stämma.

Jag tittar på en tjej från ambulansen som enligt mig tar ett steg bakåt.

Jag trevar runt och vill bara hålla i någon. Faller in i en varm hård famn som håller i mig stenhårt. Jag skriker, river, skriker igen. Jag får ingen luft. Jag vill träffa Pappa NU.

Försöker bryta mig loss ur famnen, men han håller mig kvar.

Helvete helvete väck mig ur min dröm.

Vi får sällskap upp till huset där lilla Harriet står helt chockad. Vi kramas så länge. När vi lugnat oss lite grann kommer läkaen in o säger att Pappa ligger i ambulansen utanför om vi vill ta farväl. Han kommer att köras till Kungälv sjukhus.

Jag och Susanne går ner för trapporna och trevar oss fram till bilen. Jag får svårt att andas igen. Ställer mig dubbelvikt. Och får en varm klapp på ryggen från en ambulanstjej.

Vi kryper in i ambulansen. Där ligger det den vackraste mest underbara Pappa ni kan ana. Men han sover ju bara. Eller min hjärna säger åt mig att han sover.

Sätter mig brevid hans huvud och skäller lite på honom. Dumma dumma gubbe. Varför skulle du ge dig på detta själv.

Det enda vi visste som hade hänt var att Harriet hade hittat Pappa liggandes med ett träd över sig, och att han var blå i ansiktet.

Vi stannade kvar hos Harriet en stund efter att ambulanseen givit sig av.

Fick gå ut och ringa hem och till Jennifer och berätta vad som hänt.

Senare på kvällen träffades alla syskon för att få ta farväl på sjukhuset.

Han låg lika fint nu som i ambulansen. Lilla Pappa.

Dagarna som följde var som en dimma.  Man hade så många frågor. Och jag vet att jag var så arg. Hoppades på att inte Pappa hade plågats ihjäl. Jag vet att vi var nere på Begravningsbyrån dagen efter för att fixa med begravningen.

Igår Tors. 3 dagar efter det inträffade ringde jag ner till Rättsmedicinska för att se om dom hade obducerat pappa. Tydligen en rutingrej vid olyckor.

Jag blev uppringd av Dr Adam. Han berättade att inte hade hittat några inre skador på pappa. 3 brutna revben var det enda. Hans teori och vad han kunde se så har Pappa ansträngt sig så kraftigt att ett blodkärl till hjärtat brustit. D'ärav har han fått ett härtstillestånd. Ramlat omkull och fått trädet över sig.

Han dog alltså innan trädet slog honom.

Vilken befrielse , det kändes i magen meden gång han hade fått förklarat för oss.

Pappa slapp lida..

R.i.P ÄLSKADE PAPPA, MORFAR, SVÄRFAR

Vi glömmer dig aldrig

Satt nu i väntan på min dotters uppvaknande och läste en massa bloggar.Vissa kan verkligen det här med att skriva. Även om det bara handlar om deras vardag så sitter man som fastklistrad framför skärmen och läser o läser.Önskar att jag hade fötts med den förmågan, men icke. Känner att mitt bloggande blir enformigt och ofta skrivs det om samma saker.Just nu är det ju VÅREN dsom hägrar i mitt huvud.Längtar tills solens strålar värmer o man får åka och köpa lite blommor att plantera.Ja just det ja, jag vann ju en massa fröer sist på våran tjej middag. Dom måste jag kolla in när dom skall sås.Fick sem lappen från fritids härom dagen. Känns overkligt att jag o min man skall få ha semester tillsammans i år. Efter 7 års ensamfirande känns det extra lyxigt.vet inte vad man skall hitta på för att fira detta, men något skoj skall vi göra iallafall.Ikväll skall jag jobba kväll igen =). Längtar efter mitt nya schema där hälften av alla kvällar blir dag. Visst det är mysigt att jobba kvällen. Men mina barn tycker inte det är lika mysigt att mamma är borta så mkt.Åren går så fort så familjen betyder mest just nu. Vips så är dom 18 år och ute och driver på stan. Vll ju passa på att mysa nu när dom själva är med på det.Om jag går o lägger mig i soffan nu så slår jag vad om att lilla liten strax vaknar upp. Har sovit dåligt inatt. Drömmde mardrömmar.Have a nice dayPuss o kram

Åh jag blir tokig av att bara gå här hemma. Men jag vet att snart kommer jag bara vilja vara hemma. Alltså när jag börjar jobba heltid. Det blir mkt Work då =)

Min lilla sessa ändrar sig i sitt beetende väldigt snabbt nu. Det märks att mamma är borta flera kvällar, för dagen efter är hon som ett plåster på mig. Ibland kan det vara mysigt men många gånger är det fruktansvärt jobbigt oxå. Inte ens kan man få gå på Toa själv utan ha en busfia vid sin sida.

Men älskar henne ändå.

Träningen?? Ja vet inte vad som hände där riktigt. Känner att viljan finns att få bli smal och snygg. men jag får väl skylla på att jag inte hittat någon drivande gym kompis. Har ju varit på några pass o det har varit underbart. Men som ni alla vet så saknar jag min Buddy. Hon trivs med sig själv just nu och känner inget behov av att träna. På något sätt så blir det inte samma feeling utan henne.

Tragiskt igentligen att man kan känna så. Och att man kan ha det som en ursäkt, men life is life. För kort enligt vissa.

Idag har jag tvättstuge tid. Lite egen tid i tvättstugan är aldrig fel =)

Jävligt trist men jäkligt skönt när det ligger i garderoben.

Nä skall ta mig i kragen och se om det finns något skaka rumopan pass ikväll. Blir ju tokig av att inte göra något abbat än att bara sitta här o klaga.

So long my friends

Åh nu längtar jag efter våren. Hatar att behöva skrapa rutorna, hatar vantar och alla mössor.

Vill ha vår, sol, och fågelkvitter, plantera blommor, ta härliga promenader. Visst låter det underbart.

Annars är allt under kontroll. NOT. Vet inte riktigt vart jag har mig själv. Men jag skall ju börja jobba heltid snart, vilket säkert ligger på och trycker. Men det skall bli kul. Få extra kosing varje månad.

Vill köpa mig en cykel, inte för att jag tror att jag skulle cykla mer för det. Det finns ju bara backar här i Munkegärde =)

På Söndag är det kalas dax för våran mellan kille. Han har redan fyllt 7 år. Fasen vad tiden går.

Nä nu drar sig uppmärksamheten mer till tv:n och skuldfällan

Ha det gott så länge

Puss o kram