Ja visst är människan en konstig filur.

Att man kan vara deppig och glad på samma gång.

I dagarna fick vi reda på att Pappas kremering vart färdig ett tag. Fonus glömde att berätta det för oss. Ärligt talat??? Dom jobbar med detta dagligen. Visst alla kan göra fel. Men ändå.

Ju närmare själva urnsättningen kommer fattar jag hur mkt jag saknar min pappa. Visst vi umgicks väl inte så tätt. Men han var ändå min Pappa. Eftersom min Mamma dog tidigt så har vi ju bara haft honom kvar.

Man känner att det var så mkt som han inte fick uppleva med oss.

Barnen frågar oxå hela tiden saker som jag inte kan svara på. Och det är väl det som är den deppiga biten. Man försöker hålla god min för sin omgivning.

Det glada i mitt liv är mina barn, min man, mina fina vänner. Sommar och sol oxå =).

Puss o kram